Tidsinställt.

Med en liten episod som jag vill kunna gå tillbaka och minnas.
Jag hoppas att den kan få er att le lite oxå!
 
Vi var med 3åringen hos mina föräldrar en dag.
Och han kom och ville upp i min famn, och la armarna om min hals.
Han började pilla mig i håret och jag hörde att mamma sa
"åh vad mysig han är.. ser du hur han pillar i hennes hår" till pappa.
Och så säger lillapojken att han älskar mig. "jag älskar dig *namn*"
och jag kramar lite hårdare och säger att jag älskar honom oxå och pussar på honom.
 
Kan ni föreställa er mammas ansikte då? Hela hon smälte! <3 
Han är helt fantastisk. Jag hoppas hoppas hoppas att jag kan få fortsätta finnas för honom! 
Som jag skrev sist, det gör ont samtidigt som det är så fint.
 
Jag tänker oxå på något min mamma sa.
"Du har klarat av att din käresta förlorade ett barn.
Det värsta som kan drabba en människa har ni gått igenom."
 
Även om hon inte vet om alla bråk, det mörkaste och medicinerna
så har hon en poäng. Vi har tagit oss igenom det.
Vi är en lång bit på väg, och det är väl klart det här är en jobbig väg! :)
 
Hoppas ni får en fin julafton.