Mjäha.

Ja.. jo. Det är väl.. precis som förut här.
Eller jag vet inte.. 
 
Pillrens verkan verkar ha avtagit. Tror det är något mellanläge.
Mellan placebot av att fått hopp om framtiden när jag började äta dem
och att de faktiskt har riktig verkan och börjar få ordning i mitt huvud.
Eller så är jag bara så vrickad att de inte rår på mig.
 
Samtalen känns värdelösa.
 
Hur jag känner inför att jobba viftas bort.
Jag tror helt ärligt att jag skulle behöva sjukskrivas en period.
Komma ifatt. Få tid. Vara jag.
 
Precis som det faktum att dottern dog.
Hans dotter. Som att det inte påverkar mig alls.
Att hon bara försvann. 
 
"Vi kan komma till det sen" säger kuratorn
och vill gräva djupade i biten om social fobi.
Som jag inte ens tycker att jag störs av.
Men det är väl för att jag lärt mig parera o undvika.
 
Jag vet inte. Vi har ju bara haft två samtal.
Första gången pratade vi bara lite allmänt.
Andra gången fyllde jag i en massa papper
där jag fick gradera olika påståendens.. nivet.
 
Jag får högt på både depression och ångest.
Fullpott på socialfobi. Såklart..
 
Nästa gång ska jag träffa honom själv första gången.
Honey har varit med hittils. För att lägga alla kort på bordet.
Jag vet inte. Det känns ändå bra.
 
Han är ofarlig.
Och gör som jag väntade mig, ställer rätt frågor.
De jobbiga frågorna..
 
Jag börjar närma mig sista tredjedelen på den andra asken atarax.
Dvs sen är jag utan. Och måste kontakta läkaren. Gulp.. ja nivet.