Och här sitter jag.
Mitt i nån slags verklighet jag bara drömt om innan.
Jag har blivit kallad kliniska hårda ord från en läkare.
Ångest och depression. Det är väl inte så jäkla kul kanske.
Men.. han trodde på mig.
I vårat kök, finns det mediciner som kan hjälpa mig.
När den där timmen i det där rummet närmade sitt slut..
Släppte jag golvet med blicken.
Tårarna slutade rinna.
Jag gav mig tillochmed på ögonkontakt när han sa
"Jag lovar dig att vi kan laga det här som är trasigt inuti dig, du kommer få må bra igen"
Som för att kolla att han verkligen sa så.
Förtvivlan, panik och rädsla omvandlades den där timmen.
När jag gick därifrån tog jag i hand och sa "Tack" från hela mitt hjärta
Och jag log. Inte mycket. Men jag log. En liten gnista hopp.
Jag höll hårt i pappret han gett mig med info om medicinerna.
Och jag log. Inifrån och ut.