Dag ut o dag in.
livet är en karusell. Dag ut o dag in. Hela tiden kastas jag åt oväntat håll. När ska det ta slut, när ska jag få känna mig trygg?
det är väl ingen idé å vänta. Det är väl såhär de ska vara, det är bara jag som är svag och inte klarar av det.
Jag får väl lära mig att trivas med mina tårar. För visst finns det väl något fint i det oxå. Att bara gråta och låta ångesten rinna ut.
Hej!
Jag vet inte om du minns mig, jag bloggade mer aktivt för ett par, tre år sedan. Jag har tänkt lite på dig men glömt bloggnamnet, och inte vågat kolla igenom kommentarer du skrivit. Men idag tog jag mig mod till att läsa igenom en del av min egen blogg för första gången på ett år, och hamnade sedan här.
Jag blir ledsen att se att du fortfarande får kämpa så hemskt, men samtidigt stolt över att du gör det. Ta hand om dig!